Det har varit 30 grader varmt och sol i snart en vecka. Så, i förrgår var det äntligen dags. Alla vinterkläder skulle ner i källaren. Upp med linnen, kjolar och bikini. Inte en dag för tidigt kunde man tänka.

Igår kväll höll våra gäster på att få sig en rejäl dusch när de överraskades på takterrrassen till en av La Latinas hippa korgar. Plötsligt lystes himlen upp av blixtar och det mullrade, regnade och blåste nästan storm.

Själv kom jag förstås ihåg vad mamma lärt mig att man ska göra och drog ut antennsladden i tv:n. Jag sände även en tanke till min gammelmormor som brukade sitta i garderoben med handväskan tryckt mot bröstet när det åskade. Själv tyckte jag att det var ganska mysigt.

Det tråkiga är dock att temperaturen nu sjunkit med 15 grader. Men som en av våra gäster så positivt uttryckte det; Hellre 15 grader och regn i Madrid än i Västerås. Jag är benägen att hålla med. Men det är ju förstås en smakfråga.

Nu väntar jag spänt på shoppingresultat och gissar på att kvällen kommer att fyllas med drinkar och dans. Funderar lite på om jag bör gå med för att hålla ordning på sällskapet eftersom jag hörde att en av våra gäster lyckades köpa en öl för 12 euro igår. Det är farligt att släppa två blonda flickor lösa i Madrid efter skymning. Fast egentligen är det nog jag som är hopplöst ute…

Det snöar i Spanien varje år. Det är inte något konstigt med det. Inget ovanligt. Det gäller förstås inte hela Spanien. I Elche snöade det sist 1983. Men i norra Spanien snöar det varje år. Även i stora delar av södra Spanien. Då blir det kaos. Vinterdäck? Nej, inte här. Snökedjorna, som är obligatoriska att ha i blien när man åker genom de delar av Spanien där det kan vara snö… men vem köper snökedjor. Inte förrän snön är ett faktum glider man in på närmaste mack och hoppas att de inte ska ha sålt slut. Och så åker snökedjorna på. Efter ett par kilometer ramlar de av igen. Och hur kör man på is? Tja… Vem vet. Ska man gasa lite extra? Krypköra? Eller kanske bara ta fram saltet?

Okej, så alla är inte förberedda. Men vi har det bra. Vi har en portvakt som tar hand om allt det där. Som är förberedd. Igår var det 2 grader (plusgrader) och snöblandat regn. Innan vår portvakt gick hem för dagen och lämnade över till sin nattkollega tog han fram saltet. Han saltade hela gården. Saltkort stora som ärtor. Ifall det skulle frysa över natten och bli halt…? Det är förmodlige därför, på grund av alla väl förberedda portvakter, som sjukhusen i Madrid inte fylls av trasiga lårbenshalsar. Det är saltet!

Tre timmar efter att portvakten gått hem hade allt salt regnat bort. Men jag är övertygad om att han sov lugnt den natten. I vetskap om att ingen skulle komma att bryta lårbenshalsen på vår gård! Tack Alberto!

Senaste gången var i Sverige för två och ett halvt år sedan, så nu var det väl dags. Att gå till doktorn fungerar på sitt speciella vis här i Spanien. Först får man gå till vårdcentralen och boka en tid. Nästa gång får man träffa en doktor för att berätta om sin åkomma. Då får man en ny tid för att träffa en specialist på det området (spelar ingen roll om man redan från början visste vilken typ av doktor man behövde). När man träffat specialistdoktorn så tar man oftast prover, och då måste man förstås komma dit ännu en gång för att få sin diagnos uppläst för sig och få ett recept.. Det tycks förutsättas att ingen jobbar i det här landet.

Alltså hade jag inga höga förväntningar när jag nu bestämt mig för att gå till tandläkaren. Förvånansvärt nog krävdes bara ett besök för undersökning och sen fick jag komma redan ett par dagar senare för att åtgärda det som behövdes. Och på generösa öppettider 10-22! Det visade sig att jag hade ”två små karies” som behövde åtgärdas (ingen chock för det hade de redan nämnt för två och ett halvt år sen – kära godisleverantör Sol det är inte ditt fel!). ”Vi borstar och sen lägger vi på en pasta” sa tandläkaren inför behandlingen. Vis av tandläkarerfarenhet kände jag mig lite skeptisk, kan det vara så enkelt (klyschor som ”det känns bara som ett myggbett” ekade i huvudet).

Förvisso är mitt spanska tandläkarvokabulär inte det mest skrytsamma. Det visade sig förstås att karies betyder hål, innan jag hann säga Peppes Bodega hade jag fått en rejäl käftbedövning, och den där ”borstningen” var givetvis regelrätt borrning. Jag borde anat. Hursomhelst, nu är det gjort och jag har just dreglande slevat i mig en tallrik gröt och känner mig mkt nöjd med mig själv. Borde fått ett bokmärke, minst!

Susanne: mina fötter har somnat
Rebecka: mina me
Rebecka: fick låv att sträcka på bena
Susanne: ja, jag måste nog göra de me
Rebecka: kan varmt rekommendera
Susanne: nu e de alldeles kalla
Susanne: kanske lite döda
Rebecka: ja kanske
Rebecka: låter inte bra
Rebecka: men de rör ju på sig
Susanne: halv bara
Susanne: halv dñda
Susanne: ö
Rebecka: okej
Susanne: nu killar det i tårna
Rebecka: ja det är nästa steg i återupplivningsprocessen
Rebecka: sen gör det ont
Susanne: ja
Rebecka: om de varit ritkgit döda
Susanne: det gör sjukt ont
Rebecka: ja
Rebecka: bit ihop
Susanne: mm
Rebecka: får vi höra lite skifs?
Susanne: kanske dags för favvo sången
Susanne: hahaha
Rebecka: jag vet en bra låt
Rebecka: hahahha
Susanne: e vi beroende eller?
Rebecka: verkar så

Och det var just efterrätten som var grejjen. De hade lagat chokladmousse för 10-20 personer och när de gick hem lämnade de kvar hälften till oss. Varje dag efter maten den här veckan har jag fått ett oförklarligt och väldigt starkt sötsakssug. Och varje dag efter maten har jag kunnat öppna kylskåpet och ta för mig av denna utomordentligt goda chokladmousse. Tills idag…

Vi åt upp det sista av chokladmoussen igår. Jag trodde att mitt godissug skulle försvinna i och med det. Att det liksom hade uppkommit av vetskpen om vad som fanns i kylskåpet. Men redan vid efter lunchen kände jag hur det började sätta in. Jag drack en kaffe och ignorerade det.

Nu efter middagen gick det inte att ignorera längre. Jag gick till vår godislåda för att se vad som fanns kvar. Och där, som en glad överraskning, låg det fortfarnade en refresher, en colaflaska och en sån där sur tunga kvar i Karamellkungen-påsen. Den där sura tungan blev min räddning. Den var sååå god. Vi delade förstås på den i systerlig anda.

 Nu är karamellkungen slut. Godisförrådet behöver snart påfyllning…. Men oj vad god den där tungan var! Den smakade äkta surt godis och barndom!

Ni som bor i Sverige, glöm inte bort att njuta av Karamellkungen!

Jag har snott den här bilden.

Från en annan blog.

Förlåt!

Vi har haft ändlösa disskusioner om hur en mops ser ut. Jag tror att vi båda hade en blid i huvudet av en sån där liten långhårig hund som ser ut som en städmopp.

(Logik: MOPP – MOPS.)

Nu kan vi äntligen slappna av!

Det här är en mops!

Sånt där som måste göras men som ändå inte är jättebråttom eller urviktigt. Som att gå tillbaka med kameran som plötsligt slutat fungera, beställa tid hos frisören, gå till affären och handla mat, svara på jobbmail som inte är hyperbrådskande, men som ändå måste svaras på, stryka (avhandlat i tidigare inlägg) etc. etc.

All den energi som jag lägger ner på att tänka på allt jag måste göra skulle jag ju bara kunna använda till att göra alla de där sakerna. Jag skulle förmodligen dessutom få en massa energi över till annat.

Men så enkelt är det inte… Så nu ska jag sätta mig i soffan och titta på TV och inte göra något alls av allt det som jag borde.

Plötsligt kom en tidig trettioårskris som ett brev på posten. Vi började diskutera alternativ, för eventuella framtida situationer liksom. Är det omoraliskt att ragga upp en kille med potentiellt goda gener på krogen med syftet att i lönndom anskaffa sig en graviditet? Troligvis.

I vilket fall kom vi överens om att vi båda skulle ställa upp för varandra som förlossningsstöd på BB, om det nu skulle bli så. Det är inga närstående planer alls. Men det känns bra att vara mentalt förberedd. Man vet ju aldrig vad framtiden bär i sitt sköte, så att säga.

- Har du sett att det regnar ute?

-Va? Skojjaru??

-Nej, nej, det har regnat nästan hela morgonen!

-De va som fan…